För några veckor sedan så var det min pappas dödsdag. Det har gått många år sedan han gick bort, men saknaden blir inte mindre för det. Visst den matts av lite men den försvinner inte helt. Det går ganska bra dom andra månaderna på året, men när den månaden närmar sig så kommer olust känslan krypande. Sen när den månaden har passerat så blir det lite lättare igen. Jag trorinte att man inte riktigt fattar om man inte har förlorat en närstående. Visst blir man ledsen om man har husdjur och dom dör, men det är endå inte samma känsla. Jag kan inte förstå folk som inte visar något. Men visst vi är alla olika. Jag dömmer inte de som inte visar något, men jag kan inte låta bli.

Det är inte bara det som har varit jobbigt den här sista tiden, det finns annat med. ´Det har varit en jättejobbig tid, men nu börjar jag så sakta ta mig upp till ytan igen och börjar andas ren frisk luft. Men det kommer att ta tid innan allt blir som det har varit. Egentligen kommer det inte bli så det har varit förut. Jag har alltid älskat att lära känna nya människor. Jag har varit en öppen och glad person, men jag kommer ALDRIG ALDRIG mer att lita på en främling. Det har jag lärt mig. Det har kostat, kostat mycket av både tid, energi och mycket annat. Men nu är det slut med nya bekantskaper. Nu kommer jag vara extra rädd om de vänner jag har. Jag kommer att tala om för dom vad dom betyder för mig och jag kommer att visa att jag bryr mig extra mycket.

Det jag har upplevt har kostat mer än det smakat. Så jag säger bara till alla andra: VAR PÅ ER VAKT, MAN KAN ALDRIG VARA NOG FÖRSIKTIG!

Var rädd om de vänner du har så behöver du inga flera.

Jag hoppas att jag kommer att kunna bli som jag varit en gång i tiden, om det blir så så har jag vunnit. Jag vet att jag KOMMER ATT vinna. Frågan är bara när. Men det kommer jag att tala om, var så säkra. Det kommer att ta tid. Men det är värt att vänta.