Om jag var frustrerad igår och kände hat, så har känslorna inom mig blivit lite annorlunda, inte så mycket kanske. Jag känner ingen frustration längre, utan jag känner ett stort tomrum i stället. Ett tomrum som står för undran hur man kan ljuga så jävla mycket.. Den här personen eller vänta, detta monster, kan inte vara något annat, kan gå utan bestraffning, det retar mig så till den milda grad. Men om det inte kommer en bestraffning nu, så är jag säker på att den kommer att komma en vacker dag. Den dagen ska jag fira, jag ska fira med skumpan "Roger", det lovar jag. Jag antar att om den dagen kommer, kanske om något år,men jag kan vänta,så kommer jag även att skratta, skratta så mycket att jag inte kommer att veta vilket ben jag ska stå på. Det är ett sjukt monster som behöver hjälp. Jag tycker synd eller något sånt om de personerna som lever i närheten av och med denna det eller vad jag nu ska kalla den för. Fy fan, jag fattar inte. Mitt hat finns fortfarande kvar och kommer alltid att finnas kvar.

Empati, respekt är något vi lär barnen i skolan så gott som dagligen. Det är något som denna varelse inte vet vad det är eller ens har hört talas om. Kanske dags att börja om i klass 1. Så du kan vara lite verbal och stå för dina handlingar.

Nu har jag ingen lust mer att fundera på detta skämt, men det är svårt att låta bli. Men jag måste. Men som sagt var SISTA ORDET ÄR INTE SAGT ÄNNU!!!

Vissa vänner och arbetskamrater vill jag tacka för allt stöd och peppning jag har fått både igår och idag. Jag är tacksam och glad att jag har er.

Tack igen!!!